Ingrid Segertedts berättelse

Så började vi
Anders Wiberg njöt i stora drag när det blev klart att ett hus skulle byggas på tomten Övre Fogelbergsgatan 3. Det var en vacker villa min man Anders Wiberg och jag övertagit efter Torgny Segerstedts död 1945. Villan mitt i parken var trivsam, grönska, fåglar och lugn satte sin prägel på hela omgivningen. Även om jag gärna drömde mig tillbaka till gamla tider, och allt jag upplevt i villan så kunde jag inte stoppa utvecklingen, jag måste acceptera fakta: villan var enligt nutida mått alltför stor att leva i och sköta om. Det innebar ingen trevnad att äga den, utan den bistra verkligheten var att vi tvingades ägna varje söndagsförmiddag åt storstädning och vardagligt underhåll.

Sakta accepterade jag och familjen att villan måste säljas. Och sakta förstod jag: vi hade kommit till höghusens tid och bristen på lägenheter pockade på snabba ryck! Den planering som pågick skulle leda fram till Miljonprogrammets förverkligande. Själv insåg jag att det var bättre att bostäderna placerades mitt i stan istället för ute i periferin med långa avstånd och dyra transporter för stans innevånare.

För min man som var en praktisk handlingsmänniska innebar förändringen i vårt liv en utmaning. Han nådde snabbt kontakt med Nils Einar Eriksson, och runt dem samlades en grupp som utarbetade förslag till ett hus med elva våningsplan. Samtidigt bildades en förening som skulle verkställa bygget och lösa alla de problem som sammanhängde med detta. Jag kände mig själv lite desorienterad och övergiven, men smittades så småningom av gruppens arbetsglädje.

Torgny Segerstedt med hans stora dansk (grand danois) Garm

Anders blev ordförande i föreningen som uppkallades efter Torgny Segerstedts grand danois, Garm, han som hållit vakt i villan mot alla suspekta individer under krigsåren. Ansökningar kom snabbt om medlemskap i föreningen och på kort tid var i stort sett alla lägenheter uthyrda. Inträdesavgifterna var stora och kom att lägga grunden till den framtida finansieringen, de månatliga avgifterna skulle täcka de löpande utgifterna.

Under byggnadstiden hade Anders vid sin sida Per Persson, då chef för Park Avenue Hotel, rektor Harald Ryfors och Carin Birgitta Almerfelt. Under lång tid därefter tog husets skötsel mycket tid för Anders som var oerhört road av att skapa trevnad för alla, han blev nästan en hustomte. Till de ivriga föreningsmedlemmarna hörde utan tvekan också Astrid Wranger som höll ordning och reda på blomsterrabatterna och i övrigt vakade över husets trevnad och skötsel. Huvudansvaret för blommorna i entrén hade jag. – Hon har för mycket att göra i riksdagen, var den förklaring som husets barn serverade om någon undrade varför blommorna var vanvårdade.

Åtskilliga av hyresgästerna som var med vid starten bor fortfarande kvar i huset vilket säger något om den trivsel som alltid funnits här. Ett par av de traditioner som hållits vid liv under de gångna fyrtio åren är att varje jul skall husets innevånare smycka granen och dricka julglögg tillsammans.

Slutligen vill jag nämna att Anders Wiberg såg till att entrén försågs med konstverk av hög kvalitet, i blickfånget en fresk av Torsten Billman.